"Okey everybody put on your shoes so we can go to the playground" sa jag och försökte samla alla barn tillsammans med Frida och Nathalie. Två, tre pojkar tittade lite ledsamt på mig. En annan pojke kom fram till mig och sa "No shoes. They have no shoes." I samma stund kände jag mig så dum. Alla har inte skor här i Indien. 
 
På barnhemmet så är det nämligen så att barnen inte får använda sina skor de får i skolan på fritiden, för de tillhör skoluniformen. Antagligen var dessa barn ganska nya på barnhemmet och hade inte hunnit få skor, men mitt hjärta brister ändå.
På skolgården den dagen vi skulle vara med barnen på barnhemmet försökte vi översätta under hökens vingar, vilket vi delvis lyckades med. Att översätta och ge ett försök till att leka dunken var dock värre. Allt slutade med att vi alla spelade fotboll, vilket inte var så dumt det heller.
 
Det har varit en del jobbiga intryck den här veckan. 
Vi hade läsning med treorna häromdagen och alla i Nathalies grupp blev klara tidigare. Barnen började fråga lite frågor till Nathalie om vad vi brukar äta för mat i Sverige till exempel. Nathalie tar då upp sin mobil och för att visa några bilder. Några barn blir ombedda att gå ut och prata med läraren. När barnen kommer tillbaka säger en av de att Nathalie bör ta bort sin mobil. Läraren hade tydligen sagt till barnen att om hon någonsin fick se de titta på våra mobiler igen så skulle hon slå de.
Läraren gick alltså inte till oss utan hon gick till barnen. Barnen fick skulden för något vi hade gjort. Detsamma var när vi skulle med barnhemsbarnen till the playground och barnen verkligen ville försäkra sig om att vi hade frågat deras "uncle" så att de inte skulle bli bestraffade. Alltså bli bestraffade på grund av något vi gör. De vuxna vågar alltså inte säga till oss, för enligt de är vi högre ställda på grund av vår hudfärg och på grund av det vill de bestraffa barnen och inte oss. Inget illa har skett än, men detta gör att jag blir orolig att jag ska göra något fel så något barn blir bestraffat. 
En annan sak gjorde så att jag fick ett litet breakdown. 
Vi var på flickhemmet och lämnade kläder. Vilket var väldigt uppskattat, speciellt underkläderna de fick. Meningen var att vi skulle leka med de eller i vilket fall hitta på lite aktiviteter. Men efter vi hade delat ut kläderna var det tydligen snaxtime. Efter det så började alla flickor göra massa sysslor. Jag började köra tummkrig med en av de yngre flickorna. Men några av de äldre flickorna avbröt oss och sa något på tamil till hon jag satt och lekte med. Hon såg lite ledsen ut och körde inte mer tummkrig med mig. Alltså inte ens under de 2 timmar vi skulle vara där och skulle ha kul med de fick de inte ha kul. De gjorde sysslor istället. Detta gjorde mig ledsen. Jag får mer än hoppas på att det blir bättre nästa tisdag och att de inte behöver göra sina sysslor då utan får ha kul istället. 
 
Idag var vi även på vårt första hembesök. Det var hos Nandini som jag skrivit om innan. Hon hade tjatat på mig i flera dagar " You come and visit me?". Så idag åkte vi hem till henne, med skolans socialworker i ledning. Hon bor med sin familj i ett litet tegelhus med plåttak, ett rum och ett kök på 5 personer. 
Det är många nya intryck när man stiger in i deT lilla huset. Det som är mest förvånande är en platt-tv som står på i det mörka lilla köket med en takfläkt. Den lilla kökssoffan Nandini sover på känns också förvånansvärt liten. Det är när vi står utanför det lilla huset för att kolla på vildhönorna som hon tar mig i hand och tar bara mig för att visa ett ställe. Hon visar massa hönor som är competinghönor, alltså sådana som människor betar på och den hönan som dör förlorar. Hon tycker att det är lite busigt och hon säger till mig att innan vi kom hade hon berättat för hela gatan (eller hela gränden) att vi skulle komma. Hon räcker även fram fina bindis som hon köpt till oss. Så fint och generöst eftersom hon inte har jätte mycket själv. Egentligen vill man inte ta emot gåvan, men det är ohyfsat om man inte gör det. Fint är det.
 
That smile.
 
Här står vi utanför Nandinis hem som är på höger sida om oss. Nandini är hon som är till höger om mig.
 
Dessa fina barn är väääldigt busiga under läsningstimmarna men väldigt gosiga.
 
Utsikt från skolan.
 
Han som är bredvid mig hjälper jag med matte varje eftermiddag. Han är ganska gammal och han kan inte alls mycket matte. Jag sitter Och  strugglar med äpplen hit och bollar dit men det är tar inte fäste och vi får varje dag börja om. Men en dag kommer han klara det hoppas jag. 
 
Spelet Carroms är extremt populärt på pojkhemmet. Mycket uppskattat.

Kommentera

Publiceras ej