Det har inte varit den lättaste veckan. Det är mycket tankar som snurrar runt i ens huvud efter en vecka som denna. 
Vi sitter alltså i klassrummet och ska ha läsning. In kommer läraren och börjar skrika på eleverna. Hon tar fram en av pojkarna till katedern och tvingar honom att ställa sig på knä. Hon skriker till honom på tamil så att vi inte ska förstå vad det handlar om. Hon viftar hotfullt med en pinne mot honom medan hon pratar. Sedan vänder hon sig mot två killar (två av mina favoritbröder) som sitter i min läsningsgrupp vid mitt bord. Hon börjar skrika på de med, ställer frågor till de som de inte hinner svara på för hon skriker ”SHUT UP! SHUT UP! YOU SHALL NOT SPEAK!” till dem. Efter ett tag lugnar hon ner sig och vi ska precis till att börja läsa när hon skriker till de två killarna ”No! You read on your knees.” Pojkarnas otroligt förödmjukade ansiktsutryck när de sakta går ner från stolen för att sätta sig på knä var droppen för mig. Jag rusar ut ur klassrummet för att inte bryta ihop framför barnen. Direkt efter går vi och pratar med socialarbetaren på skolan och han tar upp killarna och snackar med de, men förvånansvärt tar han inte upp detta med läraren. 
Nästa dag kommer vi till samma klass och ska ha matte med några av barnen. Klassrummet är tomt men framme vid katedern vid läraren så står två barn i två väldigt konstiga positioner. Av ren förvirring frågar Nathalie vad de håller på med. Hon säger att de avtjänar ett straff på 10 min för att de använt internet på skolan när de inte fick det. Vi går där ifrån, för även hur mycket man vill skrika på läraren hur sjukt fel det är så kan man inte det. Vi måste anpassa oss, låta det vara så. 
Vi pratade med både rektorn och psykologen på skolan. De berättade för oss att vi i princip bara får acceptera att vissa lärare på skolan bestraffar sina elever och att det är en process, för innan har det varit värre. De jämför sig även med andra skolor där bestraffningarna är värre. 
Det är så svårt också för alla barnen på denna skola kommer från en svår bakgrund, vilket ofta betyder att de inte har någon där hemma som uppfostrat de eller sett till dem. Lärarna har inga föräldrar till eleverna att vända sig till, de får göra både uppfostransdelen och lärardelen. Detta betyder att lärarna som blivit uppväxta med bestraffningar gör densamma i skolan. Så just nu så är det bara att försöka blunda för den otroligt jobbiga verkligheten, vilket kan vara extremt jobbigt. Igår fick jag ha läsning där hälften av barnen i gruppen fick stå upp medan de andra fick sitta ner, för att hälften av barnen inte hade pluggat multiplikationstabellen tillräckligt och behövde alltså stå resten av dagen. 


Annars har vi varit på flera hembesök som varit väldigt gripande och väldigt roliga. I onsdags var vi hemma hos en familj som bor granne med skolan. Där var det flera familjer som bor i ett lägenhetspar. Så man fick ingen riktig koll på vem som var syster eller mamma eller pappa till vem. Det var liksom en grupp människor bara. Men det var trevligt trots en liten stel stämning. Sedan på torsdagen besökte vi en flicka som bodde jätte eländigt. De bodde jätte många i ett litet halmhus som var proppat med skrot och utanför låg det ett antal spritflaskor. Detta var så ofattbart att en liten gullig tjej som hon skulle behöva bo så otroligt svårt. På fredagen var vi hos två olika familjer och hälsade på, varav en bodde med sin familj i en liten lägenhet och den andra bodde i ett halmhus på ett tak. Båda familjerna var väldigt mysiga och den kompistrion på tre 12åriga killar som i princip bodde grannar var svår att slå. Så efter att träffat deras fina familjer blev man väldigt varm i hjärtat. 


På lördagen var vi även hembjudna på middag hemma hos en familj med ensamstående mamma med tre barn. Vi visste varken var de bodde eller vilken tid vi skulle vara där. Så vi fick fråga oss fram i byn var de bodde. Sedan hittade vi en kvinna som jobbar som städare på skolan som bodde granne med familjen. När vi märkte att familjen inte var hemma bjöd hon hem oss för att sitta och vänta hos dem. TV:n var på som vanligt i alla indiska hem (tv är en prioritering oavsett hur dåligt folk bor) så vi satte oss och drack juicen hon bjöd på och försökte knaggligt konversera med hennes man som inte kunde engelska. Efter ett tag kom familjen hem och vi blev inbjudna till dem. Mamman i den familjen är verkligen en sådan där mysmamma som alla gillar. Dock kan vi inte konversera med henne för hon kan inte engelska, men på något sätt lyckades vi ha en jätte trevlig stund ändå med små ord och med hennes äldsta dotter (som är typ sju) som kan lite engelska. 
Dagen efter blir vi bjudna igen till familjen fast till lunch. Så vi kommer dit vid ett-tiden. När vi knackar på öppnar dock en man. Stämningen i lägenheten är iskall och barnen springer inte fram till oss glada som dagen innan. I hörnet sitter den yngsta pojken och ser jätte ledsen ut. Mamman är inte hemma och jag frågar flickan J (kallar henne J) om det verkligen är okej ifall vi kommer in och hon nickar. Mannen i lägenheten klär på sig, ringer ett samtal och försvinner ut ur lägenheten. Jag frågar vem mannen var och J svarar att det var deras pappa. Dagen innan hade mamman berättade att deras far lämnade de för fyra år sedan. Så vi vet inte riktigt vad vi ska tro, men sedan frågar vi varför A (yngsta pojken) är ledsen och hon svarar att mannen slagit honom och att det var därför han var ledsen. Efter ett tag kunde de äldsta barnen slappna av lite och de blev mer sig själva medan A bara satt och var ledsen hela dagen. Mamman kom i alla fall senare och berättar att det varit hennes uncle som hade varit där och inte deras pappa. Som tur var kom A dagen efter och sprang och kramade en och var jätte glad. Men det gjorde ont i en att komma till barnen och veta att de varit själva med en sådan hemsk man som slagit de. Det är så svårt att veta hur man ska ta det. Så är det med många saker här.


För övrigt så har det hänt väldigt roliga saker med. Hanna från Sverige är på besök hos oss nu i två veckor framåt och Fanny, Elvira och Cajsa kommer nästa vecka och ska också besöka oss i två veckor. Den 50åriga irländskan som bott med oss i 6 veckor flyttade idag ut, kommer ändå sakna henne lite, hon var rolig och väldigt trevlig på många vis. 

Denna tjejen tycker jag om.













Massa fina hembesök

Girlsen. 

Där mitt ibland de satt den lilla pojken. Den lilla pojken som man varje morgon undrar över om han kommer komma till skolan. Som man varje morgon undrar om han kommer ha sin skoluniform på sig eller trasiga kläder. Han den lilla pojken som alltid tar leksaker från andra och förstör vad andra har byggt upp. Men han som samtidigt alltid vill sitta i knät och kramas. 
Där mitt ibland de fyra andra barnen på gatan, på en trasig gammal cykel med flak, satt den lilla pojken. Det var ingen vuxen i närheten som hade koll på de 5 små. När vi kom emot de skrattade de jätte mycket, de fyra andra visste antagligen att vi kände den lilla pojken. Vi hälsade på de och frågade vad de gjorde, men givetvis kunde de små barnen inte engelska. Vi gick vidare till affären och efter ett tag när vi stod i affären så såg jag barnen komma utanför. De skrattade och vinkade lite tveksamt när de såg att jag såg de. Efter ett tag pekade pojken på frukten i affären, jag pekade frågande på apelsinerna och pojken nickade. Att barnen kunde bli så glada över varsin liten apelsin var mitt i det glädjefyllda så hjärtskärande. Var den lilla pojken och de andra tog vägen resten av dagen på den lilla trasiga cykeln vet vi inte.


Vi har kommit tillbaka från en veckas lov och skolan är i full gång. Vi har läsning med barnen igen och alla känns väldigt glada över att se en vilket känns skönt för man är väldigt glada över att träffa alla småttingarna igen. I torsdags var vi i Pondicherry en stad som ligger en 5h bussresa härifrån. Detta var något vi inte visste i förhand utan vi hade endast fått en rekommendation att åka dit så vi satte oss på en buss och bara åkte iväg. När bussen stannade gick vi ut ur bussen men insåg att vi inte var framme utan att vi endast gjort ett raststop där man fick sträcka på benen och köpa snacks. Halva resan var alltså fortfarande framför oss. Men till slut kom vi fram efter mycket frågande om vägen hit och dit. När vi kom fram visste vi inte heller var vi skulle bo så vi frågade en auto-man som rekommenderade ett hotell som vi, väl framme, beslöt oss att ta. Det var helt okej fräsht, dock med en luftkonditionering som inte var den bästa. På kvällen gick vi åt på en lite finare restaurang och tog en drink (väldigt billigt trots så fint), sedan så shoppade vi på pondicherrys gator.
Dagen efter beslöt vi oss att ta oss till Auroville ett väldigt speciellt samhälle som tyvärr blivit lite turistbombarderat. Ett samhälle där människorna lever för meditation och naturen. Där har det byggts upp ett helt nytt växtrike av människor där det innan i princip varit ingenting. Sedan lever de också så att de äger ingenting utan att de lever och odlar allting själva och ger och tar av varandra. Utöver det så har de väldigt speciella designer på sina byggnader och deras meditationscenter var väldigt coolt, det var som en stor guldig glob (se bild). Det var väldigt speciellt i alla fall.


I måndags gav nytt duplo till de yngsta småttingarna som uppskattade det jätte mycket. Dock lika snabbt som vi öppnade locket på legoboxen försvann den lilla legobilen som kom tillbaka först dagen efter i en av pojkarnas ryggsäckar.
I måndags gjorde vi även pannkakor med barnen på barnhemmet, väldigt mysigt och barnen tyckte det var väldigt gott. Alla satt där i skymningen på terrassen och mumsade i sig pannkakor som vi doppade i socker. 
Resten av veckan har rullat på, vi har pratat om att sponsra barn, vilket jag ska besluta mig att göra snart. Det är bara det att det är jobbigt att man måste välja ett när man vill hjälpa alla. Samtidigt så är det bra att man kan välja för då kan man välja att sponsra ett barn som man kommit lite närmre.


Det finns till exempel en liten flicka som jag kommit lite närmre. En fantastisk liten flicka som varje dag kommer fram till mig och kramar mig och frågar hur jag mår. Jag brukar fråga detsamma och igår sa hon att hade ont i magen. Hon frågade även om jag kunde bli hennes sponsor, men hon har redan en sponsor, så jag fick förklara det för henne. Idag fick jag reda på §att hon bor så dåligt att när det regnat för någon dag sedan så hade det blivit översvämning i hennes hus. Detta hade gjort att hon blivit så sjuk att hon fick åka in till sjukhuset. Jag hoppas innerligt att hon är tillbaka imorgon. Att det inte är något allvarligt. Hur ska jag annars klara mig? 







Pondicherry




Auroville



Nytt lego

Denna coola killen klarar mer och mer på matten trots hans koncentrationssvårigheter. Han ligger fortfarande väldigt mycket efter, men någonting kanske fastnar från det jag säger, hoppas jag. 

Fina!

Han somnade så fridfullt i mitten av alla ljud från alla andra barnen på pojkhemmet.