En dag som verkligen gör upp mot alla andra dagar. Visst vi har inte varit helt rastlösa, vi har gjort lite utflykter hit och dit, det mesta har handlat om ärenden. Inhandling av leksaker till Kindergarden-kidsen för ”Barn ska va barn”-pengar (ett projekt Nathalie har varit med i) och matinhandling osv. Vi har också pysslat med barnhemmet och flickhemmet, vilket har känts väldigt värdefullt. Igår när vi kom till flickhemmet blev alla så otroligt glada att vi kom, vi har nog aldrig sett de så glada innan. Det hade varit ett tag sedan vi var där, så det var väldigt roligt att se de igen. Annars har de senaste dagarna inte bestått av så mycket eftersom skolan fortfarande är inställd. I förrgår möttes vi av en hemsk överasskning som gjorde oss upptagna större delen av gårdagen. Vi hittade nämligen mögel, mögel på flera av våra klädesplagg, på våra necessärer och på våra väskor. Detta var droppen som rann över när det gällde denna regnperiod. Så vi var lite förbannade över hela situationen större delen av gårdagen. Som tur var så tvättade vi hela dagen igår och städade hela lägenheten och vädrade. Det var även sol igår vilket gav vår städning och tvättning en stor fördel. Så nu håller vi tummarna för en mögelfri lägenhet. 

Men nu till dagens händelser. Igår när vi fick höra att skolan var inställd idag igen så beslutade vi oss för att idag ta med de tre tjejerna som bor på barnhemmet på bio. Vi tyckte att de behövde lite egentid i och med att de ofta får ta så mycket ansvar på barnhemmet. Inte bara för att de är bland de äldsta utan också just för att de är tjejer. De har till exempel mycket mer hand om städning och matlagning än vad pojkarna har. De får även vara ansvarstagande ”storaystrar" till 12 "småbröder" dag ut och dag in, vilket inte kan vara det enklaste. Så vi tyckte det var dags. 
Vid tolvtiden drog vi iväg till Skywalk, ett köpcentrum som ligger en halvtimme bort. En av tjejerna hade inte åkt rulltrappa innan så jag fick hålla henne hårt i hand när vi åkte alla fem rulltrappor upp till biografen. Det var väldigt uppskattat med 3Dfilmen ”Hotel Transylvania 2” och lite popcorn och läsk i knät. Sedan åt vi nere på köpcentret där det fanns ett antal matställen att välja i mellan. Vi avslutade hela vistelsen med lite spel på spelhallen. 
När vi kom hem beslutade vi oss att gå för att hälsa på en saknad familj. Något som vi inte visste sedan innan så firade de ”lightfestival” idag vilket innebar att alla ställde ut ljus på sina trappor i hela staden. Det var verkligen som att gå igenom en liten drömvärld med alla ljus längs vägen. Speciellt på de gator som saknade gatolyktor var detta extra mysigt. Så kvällen spenderades med att smälla lite crackers och tända massvis av tomtebloss. Tack för denna dag, den gjorde oss gott! 

















En vecka fylld av vatten. Det har alltså inte regnat såhär på mer än 10 år här i Chennai. Den dagliga frågan varje morgon i början av regnet var. Är det någon skola idag? Sedan fortsatte frågan till. Hur mycket vatten är det på gatan idag? Sedan fortsatte det till nästa fråga. Fungerar strömmen idag? Nu börjar det äntligen bli bättre och det är inte alls lika mycket vatten på gatorna som när det var som värst. Affärerna har börjat fylla sina hyllor med varor igen. Vi behöver inte längre bara äta makaroner med pizzakrydda på. Det börjar bli bättre. Men skolgården är fortfarande fylld av vatten och de drabbade delarna av staden är fortfarande väldigt drabbade. Jag börjar tänka på alla barn som man besökt som inte bor i riktiga hus, hur har de klarat av regnet? Hur har barn med hem på lägsta punkten klarat av regnet? Har de blivit sjuka? Vilka är det som kommer komma till skolan på måndag, när skolan drar igång igen? Som tur var vet man att många familjer som bor dåligt ofta har en familjemedlem eller vän som bor bättre att tillfälligt flytta in till. Men tanken på att deras hem eventuellt kan bli helt förstörda är så hemsk. Vi har i alla fall efter ett antal dagar instängda i vår lägenhet utan ström kommit ut och kunna göra saker. Det är en verklig lättnad. 


I tisdags förra veckan firade vi i vilket fall Diwali. Detta var i början av översvämningarna, så det var en hel del vatten, men man kunde ändå ta sig ut och göra saker. Denna högtid firade vi med Muthu, Vicky, David och Jomin. Vi började dagen med att vara lite med pojkarna på pojkhemmet, vilket var jätte mysigt. Sedan åkte vi hem till Muthu där vi blev bjudna på chicken beriyani. Chicken Beriyani äter de vid i princip varje högtid här i Indien, inklusive födelsedagar. Sedan åkte vi och hälsade på Muthus jobbarkompis och hans familj. Där blev vi bjudna på massvis av sötsaker som var typiska för diwali. Inget jag kände igen sedan innan, vissa grejer var lite skumma, men vissa saker var riktigt goda. Sedan åkte vi till ett köpcentrum för att kolla biobiljetter, men det fanns inga. Efter det så blev det mörkt och alla började smälla sina ”crackers”. Så vi åkte hem till Vickys hem, där fick vi hälsa på hela hans släkt, hans systrar och bröder och morbröder och kusiner. Alla bodde grannar. Sedan stod vi där och smällde smällare och raketer och tomtebloss. Precis det som är meningen att göra på diwali, man gör det för att sprida ljus. Sedan åt vi lite mer beriyani som vi blev bjudna på av Vickys mor. Den fina kvällen avslutades med att Vicky och Muthu följde oss hemma genom vår bäcksvarta huvudgata (som var svart pga strömavbrott) genom vatten och hoppande fiskar och grodor som var på gatan. En bra kväll. 

Liksom den idag. Idag kom vi hem ifrån pojkhemmet helt mätta av chicken beriyani. Idag fyllde en pojke år, så vi köpte massa snacks till barnen och sedan bjöd de på tårta. Ett riktigt mysigt litet firande. Barnen på pojkhemmet har haft det så svårt de senaste dagarna också. De har inte har haft någon el eller något vatten. Detta har såklart gjort det väldigt svårt att sköta hygien och toalettbesök. Som tur var är elen tillbaka där nu och alla är väldigt tacksamma över det. 








I vattenkaos och strömavbrott






Diwali



Pärlning på flickhemmet

Min Wall Of Fame över sängen. Teckningar från barnen. 

Praveens födelsedag idag.
På facebook delar jag filmer om fejkade slagsmål eller andra scener som är uppsatta för att se hur många människor i omgivningen som reagerar på detta. Hur många människor som bara går förbi och hur bara någon enstaka till sist agerar. Jag, liksom den som delat detta innan mig, har delat det på grund av att vi tycker att det är hemskt att inte fler agerar när något sådant händer. Att det är hemskt att vi är så otroligt trångsynta och insnöade på våra egna liv. Att man bör agera när något sådant händer och inte bara gå förbi. Jag delar det för att jag tycker att det är en självklarhet.
Ändå så går jag förbi en sådan här händelse. En man som ligger på gatan. Det händer för andra gången, andra helgen i rad, andra helgen vi är på den där busstationen och det ännu en gång ligger en man på trottoaren.
Vid första tanken är det inte så himla farligt. Det är inte ovanligt att hemlösa sover på bänkar eller inre delen av trottoarkanten i den här staden. Men den här mannen låg på något konstigt sätt i mitten av trottoaren. Det var först när vi hade gått förbi denna man som intrycken kom ikapp en och en insåg att mannen som låg på gatan kanske inte bara låg och sov. Var det verkligen troligt att ligga och sova så i mitten av trottoaren med huvudet helt vänt nedåt den blöta asfalten? Var det blod som var på hans hand? 
Vi var inte själva på busstationen. Massvis av människor virvlade och jäktade omkring denna man som endast låg där utan att någon ville ta notis om hans ens var vid liv. Det är dåligt att vara efterklok, men jag kunde faktiskt pratat med någon polis i närheten, bara nämnt det. Jag vet inte. Jag var en av dem. Jag var en av de som gick förbi, som inte agerade. Jag var den som jag fnysit åt i youtube-videon jag själv hade delat. Det är i vilket fall inte lätt att stå upp och agera. Ni som vågar ta steget att göra något i svårhanterliga situationer ska han en stor eloge, speciellt när det gäller människor ni inte känner. Med facit i handen så är jag rädd att jag inte kan uppmuntra andra att agera, för att jag vet att jag själv inte med all säkerhet skulle göra det. Men jag vill göra det ändå. Heja reagera och agera!