Idag har det gått 10 dagar sedan vi anlände här i Chennai. Det är mycket som hänt på 10 dagar, i vilket fall är det massor av nya intryck. Vi bor alltså i en lägenhet som ligger på barnhemmet, här hänger vi tvätten där vi äter och sover under takfläktar som låter lite för mycket. Barnen på barnhemmet är väldigt blyga och vissa av de är väldigt bråkiga (i alla fall i skolan). Vi har ännu inte hängt så mycket på barnhemmet utan mestadels på pojkhemmet, där vit det lite fler barn och de är endast pojkar som ni kanske förstår. Där är det mycket liv och rörelse. På pojkhemmet är dansa något som alla barn gör. Dans är vad jag märkt (och är väl ganska känt) en av indiernas specialitet. De äldre killarna dansar väldigt mycket och det blir då givet att barnen tar efter och lär. Jag är väldigt fascinerad av hur duktiga alla är och hur mycket de vågar. I Sverige är det ju inte precis känt att killar dansar så mycket, i alla all inte i samma utbredd som här. 
Av barnen blir jag kallad Sofia-anti eller anti-Sofia, inte bara på pojkhemmet utan av alla barnen. När man är inne på skolområdet och man går igenom där barnen äter så vinkar alltid och säger "anti-Sofia". Ofta vet jag inte namnet på barnet som vinkar och får därför bara le och vinka tillbaka. Jag som har svårt med namn hemma i Sverige har det ännu svårare här där se heter indiska namn jag aldrig kommit i kontakt med innan.
 
I veckan som gått har tre dagar gått åt att simma med barnen. Detta är ett litet projekt en tidigare volontär startat och Pauline, en volontär som vi bor med, fortsatt att driva. Många av barnen kan inge simma och vissa är även rädda för vatten, så vårt jobb var egentligen att vänja barnen vid vattnet. En tjej som jag hjälpte, ett namn såsom jag i alla fall kommer ihåg: Nandini, hon kunde inte simma alls. Hon visste om "frog, ice-cream, stick" men visste inte hur hon skulle få ihop det. Men efter den dagen kunde hon i vilket fall simma under vattnet, vilket var ett steg på vägen.
 
Jag tänkte berätta lite mer om vad vi gör i skolan en annan dag. Vi ska ut och äta på restaurang nu, här kan vi gå en middag under 20-lappen. Allt är väldigt billigt! Skönt. Jadå.
Här bor vi.
 
Flätning.
 
Här sitter barnen och äter.
 
Mina fina indiensystrar
 
Simning med barnen. Vi måste bada med kläderna på för att vi är kvinnor.
 
Han klättrade upp för att hämta kokosnötter. "Just for you Sofia".
 
Kokosnötterna han slängde ner.
 
Ombyggnad på gatan och barnen är klätterapor. Notera även barnet på mopeden.
Abu Dhabi flygplats en transfer för resande människor från världens alla hörn. Här sitter vi och försöker pressa ut det mesta möjliga från wifi:t. "Man vet aldrig när man har wifi nästa gång"- så sjukt sant som den där bilden, det här om att om träd gav wifi skulle vi plantera miljontals av de.
 
Nu har man i vilket fall lämnat sitt bo, sin trygghet, sin familj. Det var inte bara en tår som fälldes när man skulle säga hejdå till sina fina syskon och sina fina föräldrar. Man gråter dock inte för att man är ledsen, utan mer av kärlek, att man inser hur mycket man tycker om sin familj. Fast där ljög jag lite, en gnutta ledsamhet. För det är ju inte förens 21a december jag kommer få träffa de igen. Nästa gång jag ser svensk mark är den täckt av snö, snöblask eller snöblandat regn. Hemma kommer ljusstakarna vara tända i fönstren och granen kommer stå grön och grann i stugan. 
Inte lite knäppt. 
 
Det känns lite surrealistiskt att vi verkligen gör detta. Jag är om bara ett antal timmar i Indien! Men som vi precis pratat om: vi har ett sjukt stort privilegium som svenskar att vi kan resa i princip var vi vill utan några problem. Så nu tar vi vara på det tänker vi och försöker på något sätt ge tillbaka till de som inte haft samma tur att födas i Sverige som vi. Förhoppnigsvis kan vi ge något i alla fall. 
 
Nu ska börjar mina ögon bli lite blurriga. Kunde bara sova nån timma på planet och jag har first watch på väskorna. De andra slummrar här på bänkarna. Ses i Indien!
 
 
 
 
 
 
 
Om en vecka reser jag till Indien, eller mer exakt Chennai som ligger i sydvästra Indien.
Det här kommer vara min blogg under de 4 månader som jag kommer vara där, som om 7 dagar kommer vara mitt "här". Mitt här, där jag kommer arbeta som volontär på en skola och ett barnhem tillsammans med Frida och Nathalie. Jag hoppas så många som möjligt vill ta del av min blogg, även fast jag först och främst skriver för min egen vinning. Jag tycker nämligen det är svårt det här med blogg, vad som är väsentligt för andra människor att läsa, som inte endast är väsentligt för mig. Men som sagt jag skriver för min egen skull och ingen annans.
 
Många har frågat mig om jag är nervös inför resan, om resfebern har slagit till än? Mitt svar är: inget av det. Min resfeber har redan dragit sig över rampen, i alla fall vad jag tror och hoppas. Istället för att jag är en känsloladdad människa med mycket tankar och märkbar nervositet, har jag känslan av att jag blivit tvärtom i rent självförsvar. Alla känslor har stängts av, och nervositeten ligger som en omärkbar liten sörja utspädd i min kropp. För mig är det här stort. Det är riktigt stort. Det hade det kanske inte varit för någon annan, men jag kan inte greppa detta. Jag kan varken greppa mina kommande upplevelser eller den långa tidsperioden som jag inte vet kommer vara lång eller kort. Som sagt kan jag inte ha några förväntningar heller eftersom jag inte gjort något liknande innan. Om jag skulle rest till Köpenhamn med några kompisar i två veckors tid så skulle jag ändå kunna ha några slags förväntningar, men nu finns de inte alls. Det är svårt på samma sätt som det är otroligt skönt.
 
Fram till avfärd är det en hel del hejdå som gäller och det är svårt för man vet inte helt när det är sista gången man ser vissa vänner. Hade velat skriva hela kärleksförklaringar till mina vänner, men det hade tagit en evighet med allt jag hade velat säga. Sedan känns det onödigt eftersom det verkligen inte är slutet på någon vänskap bara för att jag åker iväg i 4 månader. 
Även fast jag kanske verkar mer orolig än glad inför resan så ser jag fram emot denna resa så oerhört! Det är sjukt att om en veckas tid så sitter jag på ett plan eller en flygplats någonstans på väg till Indien!! Det blir ju inte sämre av att jag åker med så otroligt fina tjejer heller, ett resesällskap jag inte är orolig över alls! 
 
Tänka sig? Nästa gång jag skriver är jag kanske påväg vem vet?