Här sitter vi AC-rummet. Den totala motsatsen till var vi befann oss igår natt.

På måndagsmorgonen klockan 4 ringde vår väckarklocka och vi fick gå igenom det mörka samhället för att ta en auto för att sedan ta en buss som tog oss hela vägen upp till en by utanför bergen. Där började vår vandring. Måndagen var en varm dag och eftersom vi visste att vi inte skulle kunna få tag på mer säkert vatten uppe i bergen så fick man hålla sig till sin vattenranson, som var ca 2,5 liter i mitt fall. Det kanske låter mycket men det kändes lite när man svettades ut halva sin kroppsvätska för varje steg man tog.  Men som tur var blev det bättre när vi kom in skogen uppe i bergen, för där var det skugga. Med oss och 6 vuxna hade vi med oss ett 20tal ungdomar som var väldigt peppade på denna vandring. Vi hade fått rekommendation att ha lösa kläder men självklart hade de indiska flickorna sina indiska klänningar och sjalar, något som jag kanske inte skulle rekommendera för en vandring ute i skogen. Alla hade några slags gympadojor som tur var, en tjej hade dock fått låna sin brors så de var dubbelt så stora som hennes egna fötter. Efter någon mils vandring kom vi äntligen fram till vattnetstället där vi fick bada. Såklart måste alla tjejer ännu en gång bada med alla kläder på medan killarna kunde slänga av sig kläderna och bada. I detta fall var det extra mycket till en nackdel eftersom det inte fanns en chans till att byta om utan man fick fortsätta gå i sina blöta kläder. Resten av dagen bestod av uppackning, matlagning och den klassiska sång-vid-lägerelden. Det var kanske inte den bästa maten. Till lunch blev det några bröd och till kvällsmat nudlar och till frukost cornflakes med mjölk, men campinglife is camingplife. På kvällen såg vi eldflugor och jag skrämde barnen lite med hjälp av ficklampsknepet. Stackarna, jag trodde inte de skulle bli så rädda som de blev. Men vad är en hajk utan lite spökligheter? Dock skulle man nog egentligen vara lite rädd på riktigt i den skogen vi övernattade i. Maria och Deepa berättade nämligen för oss att det fanns Panter i skogen och att det fanns varningskyltar lite längre in i skogen.
Hela skogsvistelsen var väldigt rolig och jag hann prata med flera av ungdomarna på skolan jag inte pratat med så mycket innan. Jag får heller inte glömma alla fina vyer jag sett, så skönt att få vara ute i lite natur.

Jag kan även berätta (eftersom jag inte bloggat på ett tag) att jag inte fått några mer sår och att jag är frisk (hoppas jag). I måndags för en vecka sedan så var jag på sjukhus och kollade upp det. Den dagen var jag lite ledsen och nervös. Jag fick åka dit själv med Merwin, en kille som hjälper till på skolan och har kontakt med pojkhemmet. Han skjutsade mig på sin motorcykel hela vägen dit och hem och hjälpet mig massvis med alla papper på sjukhuset. Så är väldigt tacksam över att han var med. Det jag hade var i alla fall en hudinfektion stafylokocker, vilket man behövde antibiotika för (och två andra tabletter jag inte riktigt har koll på vad det var). Jag fick även örondroppar för mitt infekterade öra. Men nu efter mindre en vecka är allt borta, så otroligt skönt att det hjälpte. 

 
 
 
 
 
 

 
 
 
 
 
 
 
”I haven’t read the newspaper for 10 years”

Vi sitter och äter på hennes restaurang som bara har varit öppen i en månad. Liz som hon heter tog beslutet att flytta till Mahabalipuram för att staden Chennai hade blivit för aggressiv och att människorna hade blivit mer och mer själviska och trångsynta för hennes smak. Hon förklarar att i Mahabalipuram finns det ett lugn som hon hittills inte funnit på någon annan plats. Hon ville skapa en plats för att träffa människor och göra det hon gillar. Hon påpekar att pengarna hon tjänade på DHL där hon jobbade innan inte alls var i närheten av det värde som hon har nu. 
”I haven’t read the newspaper for 10 years, i haven’t watch television or seen a movie for 10 years. The news are just making me so depressed because i can’t do anything about. It’s so much miserable to know, and why should I know about it when I can’t do anything about it. For me it’s enough to know about the street right here, to help the people on the streets around here, because here I can do something about it.” 

Denna helg var vi alltså till en fiskeby som heter Mahabalipuram. Allt började att med att vi skulle dit med lärarna i torsdags. En hel dag som började med att vi kollade på ett flera tusen år gammalt tempel som är uthugget i berg. Sedan åt vi på restaurang vid stranden och tog efter det ett dopp i havet. Lärarna var som små barn när de väl vågade sig i vattnet och vågade testa de små surfbrädorna som Aina tagit med sig så att de fick testa. Det var väldigt skönt att äntligen få bada lite i havet och svalka av sig i det ljumma vattnet. På vägen hem pratade vi lite med Aina som alltså är systerdotter till den nya volontären som flyttar in i vår lägenhet idag. Det är nämligen så att en 56årig kvinna från Irland ska bo i samma lägenhet som oss de kommande 6 veckorna. Hon beskriver sig som en desperate housewife med 5 vuxna barn och en man som är fiskare som jämt är ute till sjöss. Hon heter Maureen och har då fått kontakt med Indien genom hennes systerdotter Aina som har bott här i mer än 10 år. När Aina ska beskriva det hon gör är det lite knepigt. Hon verkar i alla fall vara en kvinna med mycket bollar i luften och en people-conector som har enormt mycket kontakter. I torsdags berättade hon då i alla fall om en surffestival som skulle vara till helgen och rekomenderade starkt att vi skulle åka dit. Så klockan 12 på fredagen sitter vi en taxi tillsammans med Maureen, Aina, vi och Anusha (även hon en väldigt intressant människa). Aina ringer en man som fixar ett hotellrum åt oss vid beachen och när vi kommer fram, efter en 2 timmars resa, så finns det mycket riktigt ett litet hotellrum med dörr ut till en terrass med havsutsikt.  Den kvällen bestod av middag vid havet, shopping i småbutikerna och chill på terassen. Dagen efter var det surffestival, jag själv har aldrig sett människor surfa så bra. Från början trodde vi att det bara var människor där från Indien men det var tydligen människor där från hela asien. Jag upplevde en liten ”bluewaterhigh”-känsla över det hela för er i samma ålder som jag som såg sommarlovsmorgon när ni var små. 
Efter halva dagen beslutade sig Nathalie för att åka tillbaka till Chennai, hon kände att hon behövde vila upp sig lite, så jag och Frida stannade medan Nathalie åkte hem. Kändes lite konstigt för vi har i princip gjort allting tillsammans alla tre, förutom om någon varit sjuk och stannat hemma. 
Kvällen bestod av musik på stranden, en stor scen var upprest och det spelades blandade musikstilar av olika indiska band. Vissa av de var bra medan andra av de inte var något att hänga i julgranen. Vi pratade med människor från olika ställen i Indien, från Sri Lanka, från Singapore och förvånansvärt hittade vi på några svenska tjejer i vår ålder som studerade en termin i en del av Chennai. Det var speciellt för de hade verkligen en helt annan bild av Chennai en vad vi hade. De bor nämligen i en helt annan del av Chennai som är influerad av Frankrike. Där bor det mycket fransmän och där lever de ett mycket ”friare” liv i jämförelse med oss som bor i den mer konservativa delen där man måste klä sig propert och inte får vara ute efter klockan 10.

Det är verkligen speciellt hur en och samma stad kan ha så många olika ansikten.  Något som jag själv inte alls kan uppleva i Sverige på samma sätt.
Efter mycket prat under hela kvällen åker vi tillbaka till Mahabalipuram (surffestivalen låg i en närliggande by). Där går jag och Frida in på Masala Café ett barställe som ligger en trappa upp med halmtak och små ljusslingor med ljus i olika färger. Här finns människor från världens alla hörn blandat med lokalbefolkningen i byn, ett väldigt trevligt ställe med både ärliga och skumma människor. Vid två tillfällen så blir alla knäpptysta och baren släcker alla lampor. Det är en polis utanför för restauranger i byn får egentligen inte ha öppet så sent eller i vilket fall inte göra så mycket ljud. Poliserna vill ha pengar och tjänar då på om vi är högljudda. Baren stänger i vilket fall vid ett och vi väljer att gå lägga oss. 
Dagen efter på väg för att äta frukost träffar vi killen från Singapore från gårdagens festival som ensam varit på resande fot här i Indien i två veckor. Vi äter frukost med honom och sedan samåker vi med honom in till Chennai igen. 
Eftersom jag låg hemma i början av veckan i en extremt jobbig förkylning så är jag väldigt glad att vi spontant gjorde detta. Nästa vecka har vi lov så då reser vi till Kerala. Är glad över att vi är hemma hos barnen dock, längtar tills jag får träffa de imorgon. Kan meddela att förutom min förkylning har jag även väldigt stora problem med sår på min kropp. Varenda myggbett jag fått har förvandlats till stora sår, vilket är svinjobbigt. Ska nog kolla upp detta hos läkaren innan vi reser iväg nästa vecka.  Annars mår jag bra här. Ciao. 

Bilder från helgen
 
Bilder från lärarnas dag.
 
Bilder från förra helgens vistelse i kyrkan med flickhemmet. Det var en specieöl dag då de hade matmarknad efger gudstjänsten. 
 

”Anti Sofia. What do you like the most? To be at home or to be at school?” Frågade Manisha och tittade ut över skolgården sittandes bredvid mig på trappan. 
”I don’t know, I like school, but if i’m tired I prefer to stay home. And you?” 
”For me, school is freedom. And this, PT-time. This…” Hon sträckte ut en visande hand mot skolgården fullt av lekande barn. “...is golden time.”
Barnen lär mig mer än vad jag lär de. 

I helgen var vi lite turister, som vi får vara på helgerna och vissa kvällar vilket är väldigt skönt på ett sätt. Så i fredags begav vi oss till en biograf med två indiska killar i vår egen ålder. Det var bra att ha de till hjälp eftersom filmen var på tamil. De fick översätta lite då och då, annars fick man gissa sig till vad de sa. Hela biografen var så enormt fin, det var verkligen en kontrast att komma ifrån den smutsiga gatan in på en biograf som var fräshare en Sveriges egna biografer. 
På kvällen sedan fick vi även äntligen lite pizza i oss, alla hade ett stort crave efter ost och lite kött (ris kan bli lite enformigt varje dag). Så den var väldigt god, vilket gjorde att vi beställde hemkörning av pizza på söndagen sedan igen. 
På lördagen åkte vi till T-nagar. Vi skulle hitta en Auto för 300 roupies på en avgatorna vilket är lite svårt för på den gatan går det nästan bara shautos (alltså fasta linjer). Men vi hade tur, i en av affärerna var det en vänlig ung man med sin fru som hjälpte oss, han ringde en av sina vänner. Sedan kom det en bil inrullandes intill vägkanten. Då hade han alltså fixat en taxibil till oss istället för en Auto (en sådan liten tuck-tuck) för 280 roupies. Kan ju säga att vi alltså åkte en 40 min i bil för 280 roupies vilket är 35 kr. Värt. Att åka bil var även något som kändes så extremt lyxigt. Tystnaden, AC:n och de mjuka sätena. Aldrig upplevt det så innan. 
T-nagar var ett ställe fullt med människor, en gata med massa små marknadsstånd och billiga kläder. Man blev ganska snabbt trött, så vi avslutade hela vistelsen med att gå in på ett av templena. Blir alltid lika fascinerad över olika religiösa ritualer. Bara det här när vi första veckan såg en begravning utanför vår lägenhet och såg den döda mannen bäras på en bår med massa blomblad runtomkring honom. 

Annars har veckan rullat på bra. Vi har varit och simmat igen vilket var väldigt lyckat. Barnen på pojkhemmet har dock flyttat till ett nytt hus, vilket har varit mycket ledsamt. Denna flytt har inte varit frivillig, de blev nämligen vräkta för att landlorden ville riva ner huset. De har alltså blivit tvungna att flytta till en mindre lägenhet, så det är ganska trångt för dem. Det värsta är dock att de äldre killarna som inte bor på pojkhemmet men som alltid är där och är som storebröder för pojkarna inte får hänga där för den landlorden som har huset. Allt handlar om ett rykte, att det skapar dåligt rykte, vilket jag verkligen inte förstår mig på. De har heller inte berättat detta för barnen än för de redan är så ledsna över flytten. Vill inte ens tänka på hur de kommer reagera på det. Vi får hoppas på att det kan bli en ändring på detta. 

Nu ska jag snart sova. Vi får hoppas på att det inte blir strömavbrott inatt igen. Fläktarna la av i flera timmar förra natten vilket gjorde att det var jätte svårt att sova. Hunden utanför vårt fönster (ett fönster som inte har något glas) skällde även hela natten på grund av strömavbrottet. Vi kan även hoppas på att någon kommer och lagar vår toalett. Spolningen har slutat fungera så vi spolar med en hink vatten. Aja vi överlever. God natt. 

 

Han blev poppis pga ballongen. 

De målar i våra trädskisser
 
T-nagar
 
Happy teachers day
 
Den fräscha biografen