Om en vecka reser jag till Indien, eller mer exakt Chennai som ligger i sydvästra Indien.
Det här kommer vara min blogg under de 4 månader som jag kommer vara där, som om 7 dagar kommer vara mitt "här". Mitt här, där jag kommer arbeta som volontär på en skola och ett barnhem tillsammans med Frida och Nathalie. Jag hoppas så många som möjligt vill ta del av min blogg, även fast jag först och främst skriver för min egen vinning. Jag tycker nämligen det är svårt det här med blogg, vad som är väsentligt för andra människor att läsa, som inte endast är väsentligt för mig. Men som sagt jag skriver för min egen skull och ingen annans.
 
Många har frågat mig om jag är nervös inför resan, om resfebern har slagit till än? Mitt svar är: inget av det. Min resfeber har redan dragit sig över rampen, i alla fall vad jag tror och hoppas. Istället för att jag är en känsloladdad människa med mycket tankar och märkbar nervositet, har jag känslan av att jag blivit tvärtom i rent självförsvar. Alla känslor har stängts av, och nervositeten ligger som en omärkbar liten sörja utspädd i min kropp. För mig är det här stort. Det är riktigt stort. Det hade det kanske inte varit för någon annan, men jag kan inte greppa detta. Jag kan varken greppa mina kommande upplevelser eller den långa tidsperioden som jag inte vet kommer vara lång eller kort. Som sagt kan jag inte ha några förväntningar heller eftersom jag inte gjort något liknande innan. Om jag skulle rest till Köpenhamn med några kompisar i två veckors tid så skulle jag ändå kunna ha några slags förväntningar, men nu finns de inte alls. Det är svårt på samma sätt som det är otroligt skönt.
 
Fram till avfärd är det en hel del hejdå som gäller och det är svårt för man vet inte helt när det är sista gången man ser vissa vänner. Hade velat skriva hela kärleksförklaringar till mina vänner, men det hade tagit en evighet med allt jag hade velat säga. Sedan känns det onödigt eftersom det verkligen inte är slutet på någon vänskap bara för att jag åker iväg i 4 månader. 
Även fast jag kanske verkar mer orolig än glad inför resan så ser jag fram emot denna resa så oerhört! Det är sjukt att om en veckas tid så sitter jag på ett plan eller en flygplats någonstans på väg till Indien!! Det blir ju inte sämre av att jag åker med så otroligt fina tjejer heller, ett resesällskap jag inte är orolig över alls! 
 
Tänka sig? Nästa gång jag skriver är jag kanske påväg vem vet?
 
 

2 kommentarer

Hanna

14 Aug 2015 16:01

Önskar dig allt gott på resan som jag tror kommer förändra ditt liv. Mycket i livet får ett nytt perspektiv i Indien. Var rädd om dig! Ska följa dig på bloggen :) kram

Anonym

21 Aug 2015 01:41

Vill höra allt om din resa någon dag, alla små anekdoter som bara du, på ett grymt sätt, kan berätta!

Kommentera

Publiceras ej